Höj!
Ibland händer det att mina patienter frågar mig: ”Hur ska man leva för att bli lycklig? Du som är psykolog bör ju veta” Ja, om jag det visste. Frågan är onekligen komplicerad. Ändå utgår
jag då ifrån att vi talar om igelkottar som slipper svälta eller inte hitta något ide.
Lycka och olycka förutsätter varandra. Utan mörker kan vi inte uppfatta ljuset när det kommer. Själv använder jag inte någon av begreppen. Min utgångspunkt är att göra patienterna
så medvetna om sina egna liv och hur de fungerar att de slipper upprepa samma misstag om och om igen. Livet står aldrig still och i bästa fall lär man sig nya saker. Kanske är lyckan att ständigt utvecklas, få en allt större självinsikt och en större kunskap
om hur allting fungerar. Att leva i nyfikenhet och omprövelse. Fast många finner lyckan i rutinen, tryggheten och vetskapen om att snigeln och skalbaggen alltid smakar på samma sätt varje morgon. Vi är väldigt lika, mer lika än vi tror, men har ändå hittat
olika vägar att möta livet och dess utmaningar.
Men varken för äventyraren eller den trygghetstörstande kotten står livet still. Samhället förändras, vi åldras, kottar kommer och går, en del går bort för alltid, förutsättningar
ändras, vi själva förändras och vi känner inte likadant för saker och andra kottar som vi en gång gjorde.
Våra liv är föränderliga och en naturlig del av denna föränderlighet är att vi lever i en, i bästa fall, omväxlande färd mellan framgång och motgång. Motgångarna blir mindre farliga
om vi lär oss att se dem som just en naturlig del av livet, utan att gripas av panik och en känsla av misslyckande varje gång de dyker upp. Det är ändå så att ingen kommer undan, inte ens de kottar som vill ge sken av att ständigt leva i strålkastarljuset
badande i ständiga framgångar.
En gammal god egenskap, förnöjsamheten, håller tyvärr idag att gå förlorad i ett hysteriskt kommersiellt konsumtionssamhälle där själva missnöjet är motorn som driver på och kräver
mer och mer och ständigt nya saker. Tittar vi t.ex på reklam så uppmanas vi många gånger rakt upp i våra kotteansikten att känna missnöje, tomhet som vi måste fylla genom att ständigt jaga de saker som presenteras.
Men nu ska jag inte tänka mer på det. Nu ska jag sjunka ned i Mattes soffa och bara mysa med min älskade Lisekott. Vi hörs snart igen!
/ Gottfrid på Lidingö den 24/4 2012.